där Arla skriver av sig
där Arla skriver av sig
Idag är det valborgsmässoafton. Bussarna har små flaggor och ikväll ska jag joina områdets nästan officiella kör vid en liten brasa i närheten. Mysigt, tror jag.
Bålen och firandet den sista april eller första maj började på hednisk tid och var kopplat till de döda. I närheten av 800-talet började kristna fira en viss Valborg som hade varit nunna i tyskland, och som helgon förknippas med häxtro. Även detta firande genomfördes med bålbränning, sedan keltisk religion, och genom att associera Valborg med månadsskiftet april-maj tog religionen i vanlig ordning över den hedniska traditionen.
Annars mår jag utmärkt. Och så var det med det.
Jag får vikariat på min gamla högstadieskola titt som tätt. Eller fyra gånger har jag fått det. Det är roligt, utbildande och lönsamt. Senaste gångerna kritiserade jag mig själv och tyckte att jag hade varit för slapphänt och brytt mig för lite, men idag tror jag att jag var bättre. Jag träffade min gamla glassföreståndare idag. Trevligt!
Jag har börjat fundera på att genomföra ett visst helt självnyttigt projekt, Lär känna allt omkring dig eller något kan det heta: jag känner mig lite vilsen och tänkte ta reda på en massa om saker jag har i min närhet. Om det blir något av det så kan jag utveckla förklaringen någon annan gång. Det här är några saker jag har kommit på att jag borde veta mer om:
Jag undrar hur länge jag tänker fortsätta med capoeiran. Själva träningarna är väldigt roliga, det skitkul att få min kropp att fungera på sätt som är så annorlunda från att sitta framför en dator eller ligga i en säng. Och människorna där är jättetrevliga.
Men det är lite plågsamt att gå där, kan en säga. Contramestre, eller “gurun” som min mappa kallade henom, vill gärna att vi håller ihop bättre, fungerar lite som en familj. 
Det är helt okej för mig, jag älskar tanken, men när den här familjen blir väldigt hierarkisk och patriarkal – för att det är ett direkt arv från den brasilianska kultur som vi, genom contramestre, anammar – så blir den lite motbjudande för den svenskt liberala och individualistiska (?) person som jag uppfostrats till.
Det är svårt att inte få ovanstående stycke att låta väldigt negativt, så jag försöker inte direkt. Det är bara tillräckligt negativt för att få mig att börja fundera på om jag ska fortsätta, så att säga. Jag fördömer inte något i den brasilianska kulturen, men jag menar att det kan vara knivigt att förhålla sig till den när en i övrigt värderar saker på andra sätt. Det har hjäpt till att vidga min syn på begreppet kultur.
Om ni (jag tror det är typ tre stycken som läser regelbundet) vet vad ni skulle vilja se mig skriva om, så säg gärna till. Mitt liv? Politik? Data? Något? Själv vet jag inte, och jag slutar hellre skriva än krystar fram döda texter bara för att fylla ett flöde, men om det skulle vara så att ni och jag vill ha ut samma sak av den här bloggen, så kan vi väl göra det.
För ett år sedan skrev jag ett, för att vara mig, väldigt välutformat inlägg om min första capoeiralektion.
Under sommaren och hösten tog jag inga fler lektioner, men nu iförrgår började jag igen. Jag hade sett flera affischer uppsatta av gruppen, men anledningen till att jag sökte mig tillbaka var att jag ville börja röra på mig igen. Och capoeiran var ju så himla rolig. Musik, dans, hoppa runt och brasiliansk kultur i ett. Perfekt helt enkelt.
Kursen som jag tar nu är mycket mer intensiv en den förra. Förut var det en timme varje vecka, nu är det två timmar tre gånger varje vecka! I övrigt har lektionerna ungefär samma utformning, i alla fall de två jag hittills varit på.
Två av de som gick samma nybörjarkurs som jag hade fortsatt gå under sommaren och hösten (antar jag) och jag träffade dem igen i måndags. Dessutom fick jag träffa de som varit tränare för nybörjarna, och som nu går på samma kurs som jag. Och så förstås ett par personer som jag inte träffat tidigare. Hen som tränar oss nu är gruppens contramestre.
I måndags var det en mycket stel och otränad Arla som i två timmar desperat försökte hålla sig kvar på båda fötterna, eller händerna för den delen. Efteråt blev det inte så himla mycket stretchning, och särskilt inte eftersom jag hade jättebråttom till bussen. Ombyte och dusch snabbt som fan, så lite prat med personalen som möjligt — vilket är synd för de är trevliga och jag var rädd att de uppfattade mig som nonchalant — och så spring över vägen för att nätt och jämt hinna med bussen.
Så igår och idag var det träningsvärk i benen som gällde, och det gjorde det ganska jobbigt att hålla på idag. Men det kanske var lika bra, för hade jag tagit i som första gången hade jag säkert fått träningsvärk som första gången också.
Hursomhelst blev lektionen idag längre än den senaste, och det fanns ingen chans att jag skulle hinna med bussen. Alltså tog jag det helt lugnt, stretchade lite mer än vanligt (fast det är svårt när jag är så ovan och inte riktigt har koll på mina muskler… jag får väl lära mig den hårda vägen) och duschade i lugn och ro. Det blev bara typ tjugo minuter väntan på bussen till slut.
Just det… under de cirka tjugo minuter som lektionen gick över tiden med, pratade vi bland annat om capoeiranamn. Jag fick nämligen ett eget av contramestre Boquinha, och därefter gick hen igenom de andras capoeiranamn. Jag blev så glad över mitt namn, som är Mico-Leão Dourado. Det betyder (gyllene) lejontamarin, vilket är en liten utrotningshotad apa som finns i Brasilien. Apans behåring påminner om ett lejons, precis som jag har tyckt att min egen gör, och det kändes så träffsäkert och personligt med ett namn som relaterar till apor, lejon och Brasilien!
Lika som bär?
I tisdags tog jag min första lektion i capoeira! (Säger man “lektion”? Eller “träning”? “Min första träning”? … D:)
Att capoeira är en blandning av dans och kampsport innebär att de gungande rörelserna utförs i takt till musik (“Det blir inte lättare, men det är roligare”, som tränaren Mancha sade.) Sporten utvecklades av afrikanska slavar i Brasilien, som hade händerna bakbundna och behövde kunna slåss med fötterna. Därför har kroppen en låg tyngdpunkt och arbetar mycket med händerna mot marken och fötterna som vapen. “Händer är till för att skapa, fötter för att förstöra” är ett annat citat, som Mada nämnde när vi pratade om sporten.
Jag hade sett en affisch om föreningen Gunga de Ouro i Slussen och fastnade faktiskt genast. (more…)