där Arla skriver av sig
där Arla skriver av sig
För ett år sedan skrev jag ett, för att vara mig, väldigt välutformat inlägg om min första capoeiralektion.
Under sommaren och hösten tog jag inga fler lektioner, men nu iförrgår började jag igen. Jag hade sett flera affischer uppsatta av gruppen, men anledningen till att jag sökte mig tillbaka var att jag ville börja röra på mig igen. Och capoeiran var ju så himla rolig. Musik, dans, hoppa runt och brasiliansk kultur i ett. Perfekt helt enkelt.
Kursen som jag tar nu är mycket mer intensiv en den förra. Förut var det en timme varje vecka, nu är det två timmar tre gånger varje vecka! I övrigt har lektionerna ungefär samma utformning, i alla fall de två jag hittills varit på.
Två av de som gick samma nybörjarkurs som jag hade fortsatt gå under sommaren och hösten (antar jag) och jag träffade dem igen i måndags. Dessutom fick jag träffa de som varit tränare för nybörjarna, och som nu går på samma kurs som jag. Och så förstås ett par personer som jag inte träffat tidigare. Hen som tränar oss nu är gruppens contramestre.
I måndags var det en mycket stel och otränad Arla som i två timmar desperat försökte hålla sig kvar på båda fötterna, eller händerna för den delen. Efteråt blev det inte så himla mycket stretchning, och särskilt inte eftersom jag hade jättebråttom till bussen. Ombyte och dusch snabbt som fan, så lite prat med personalen som möjligt — vilket är synd för de är trevliga och jag var rädd att de uppfattade mig som nonchalant — och så spring över vägen för att nätt och jämt hinna med bussen.
Så igår och idag var det träningsvärk i benen som gällde, och det gjorde det ganska jobbigt att hålla på idag. Men det kanske var lika bra, för hade jag tagit i som första gången hade jag säkert fått träningsvärk som första gången också.
Hursomhelst blev lektionen idag längre än den senaste, och det fanns ingen chans att jag skulle hinna med bussen. Alltså tog jag det helt lugnt, stretchade lite mer än vanligt (fast det är svårt när jag är så ovan och inte riktigt har koll på mina muskler… jag får väl lära mig den hårda vägen) och duschade i lugn och ro. Det blev bara typ tjugo minuter väntan på bussen till slut.
Just det… under de cirka tjugo minuter som lektionen gick över tiden med, pratade vi bland annat om capoeiranamn. Jag fick nämligen ett eget av contramestre Boquinha, och därefter gick hen igenom de andras capoeiranamn. Jag blev så glad över mitt namn, som är Mico-Leão Dourado. Det betyder (gyllene) lejontamarin, vilket är en liten utrotningshotad apa som finns i Brasilien. Apans behåring påminner om ett lejons, precis som jag har tyckt att min egen gör, och det kändes så träffsäkert och personligt med ett namn som relaterar till apor, lejon och Brasilien!
Lika som bär?
Ett RSS-flöde för kommentarer till detta inlägg nås genom syndikeringsikonen vid inläggets titel.
It does look like you! XD
Vad pratar ni för språk där? o.O
Vi pratar mest svenska, men lite portugisiska också. Contramestren är inte så bra på svenska, så ibland säger hen saker på portugisiska och då översätter de som kan båda språken.