där Arla skriver av sig
där Arla skriver av sig
Min vän Miku har skrivit om sina panikkänslor inför gymnasieskolavslutningen om ett par veckor. För henne har oron stegrat under hela terminen.
Under hela högstadiet var jag orolig för avslutningen från nionde klass. Jag tyckte (tycker) alltid att tiden gick för snabbt, och trodde aldrig att jag skulle palla att sluta i den skolan. Jag trivdes väl inte särskilt bra, men såg det inte riktigt som tänkbart att jag skulle klara att gå ur.
Ju närmre avslutningen kom, desto värre kändes det, men under senare delen av VT i nian försvann den känslan. Kanske var det för att klassen gjorde roliga saker ihop, och sammanhållningen plötsligt blev okej – som motsatsen till ett spöke som dött utan frid. Men mest känns det som om jag omedvetet resonerade: “Att jag ska sluta här kan jag acceptera lika lite som det är tänkbart att undvika det. Problem not solvable. Exiting.”
Liksom.
Ett RSS-flöde för kommentarer till detta inlägg nås genom syndikeringsikonen vid inläggets titel.
Men alltså
jag tycker om att gå i skolan
jag tycker om våra lektioner.
Jag snyltar gratislektioner när jag kan.
Jag tackar nej till håltimmar. Jag tackar nej till lediga dagar.
Jag är pluggis!