där Arla skriver av sig
där Arla skriver av sig
Låt mig formulera en grej.
Om att tycka och utvecklas.
Man ska ta sin tid att utveckla sina politiska ståndpunkter. Pröva, prova och skrika. Basunera och övertyga, kämpa och värva.
Och sen tänka till och utvecklas. Revidera och se saker ur nya perspektiv. Man ändrar sig och tycker plötsligt något annat.
Vem är man då?
Vart har man kommit?
Och vad har man åstadkommit?
Alla man övertygat, diskuterat med, tjafsat med eller bara stört. Vad har man gjort dem?
Vad är man värd när man kommer igen med en ny åsikt?
Min lösning har varit att inte skrika. Inte övertyga eller värva, och knappt kämpa.
Så när jag ändrar mig, eller tycker mig ha förstått något nytt, behöver jag inte komma tillbaka till någon och säga:
“Det jag sade förut kan du glömma. Men det här, det är jätterätt. Tro mig.”
Igen och igen.
Men det är svårt. Det går trögt att utvecklas utan att få ventilera.
Samtidigt förmår jag inte hävda. För jag kan aldrig vara helt säker.
Det är mitt dilemma.
Ett RSS-flöde för kommentarer till detta inlägg nås genom syndikeringsikonen vid inläggets titel.
Jag är rädd att om man skulle göra som du gör, så skulle ingenting någonsin sägas, ingenting tyckas och vi skulle inte komma särdeles långt. Det konstaterade redan de gamla grekerna, vi måste debattera för att komma framåt. Våga ha fel!
Thanx Robin.