- Efter ett år av deprimerande arbetslöshet har jag nu ett deprimerande jobb. Imorse skulle jag ta mig till detta, men blev haffad av kontrollanter på spårvagnen. Skitsur blev jag.
Bidragande faktorer:
- Jag var nära på att ta cykeln eftersom den mesta isen töat, men eftersom jag inte hade nyckeln med mig ut så tog jag vagnen istället.
- Jag har ett spårvagnskort och det brukar vara laddat. Nu var det inte det så jag kunde inte betala min resa när jag såg kontrollanterna.
- Man kan köpa biljett med sms och jag försökte detta när jag såg kontrollanterna. Jag hade dock 3 kronor för lite.
- Efter att ha fått gå av spårvagnen med en inbetalningslapp i handen fick jag gå i typ 5 minuter till nästa station, redan försenad, där jag kunde tanka kortet och gå på vagnen igen.
- På jobbet gör jag mest uppgifter som jag antagligen inte borde ha med att göra. Jag bara väntar på att det ska stå klart för min chef att jag inte gör någon nytta. Självförtroende much…
- Efter jobbet gick jag för att träffa vänner/bekanta i en viss umgängeskrets, men orkade inte med mer än två timmar. Om det var mest på grund av social påfrestning, ointressanta samtal eller trötthet vet jag inte.
- För att få tillräckligt med sömn borde jag gå och lägga mig om en kvart. Men hur bra känns det att avsluta en så tråkig dag utan att något särskilt positivt har hänt?
Lite blä.
Ett RSS-flöde för kommentarer till detta inlägg nås genom syndikeringsikonen vid inläggets titel.
Ingen har kommenterat ännu.
