Såhär kan det se ut om en skriver mitt uttal av “Hornstull” fonetiskt, med så hög noggrannhet en kan:
[hʷũʂʈʷɵlː]
- Lilla upphöjda W visar att konsonanten innan uttalas med rundade läppar, till exempel och som i det här fallet för att efterkommande vokal är rundad.
- u betyder i princip svenskans “långa o”, fast behöver inte vara lång. Tildet (~) markerar nasal konsonant, alltså att näsan används för att producera ljudet. I det här fallet händer det för att n:et i ordet smälter in i vokalen – åtminstone i mitt uttal.
- ʂ är s med insmält r, händer typ alltid när det är “rs” i min svenska. Visserligen finns ett n emellan r och s i det här ordet, men det smälter som sagt in i vokalen för mig.
- ʈ är t med insmält r. Precis som n:et är alltså även r:et inte separat, men hörs ändå genom påverkan på andra fonem (ljud).
- Även denna konsonant är rundad, vilket beror på ɵ, som är typsvenskans “korta u”.
- l:et förklarar sig själv men det spejsade, efterföljande kolonet visar på lång konsonant.
Jag borde lägga till betoningsmarkörer också, men jag fattar inte betoningen i svenska.
Ett RSS-flöde för kommentarer till detta inlägg nås genom syndikeringsikonen vid inläggets titel.
Ingen har kommenterat ännu.
