där Arla skriver av sig
där Arla skriver av sig
Vid t-banespärrarna i Skanstull kom jag på att jag bara hade två celler kvar på stämpelremsan, och att det inte skulle räcka hem. Plånboken låg i ryggsäcken och istället för att stanna och plocka ut den för att köpa en ny remsa direkt i spärrkiosken, stämplade jag de två och tänkte att jag köper en i Slussen istället, vilket jag senare skulle ångra.
Jag är nämligen lite glömsk av mig och tänkte inte på det igen förrän jag var i Slussen, och redan på väg in i bussen, och det alltså var för sent för att köpa en ny remsa. Om jag hade haft mer pengar på mobilen kunde jag enkelt ha köpt en sms-biljett, men nu räckte det inte. Jag kunde förstås ha gått tillbaka och köpt en vid spärrarna och tagit nästa buss, men det kändes onödigt. Dessutom skulle den här bussen komma till Orminge precis i tid så att jag kunde få skjuts hem av mappa, som ändå var där. Förmodligen skulle inte bussföraren bry sig om den saknade stämpeln, tänkte jag, för det brukar de inte göra.
Den här gjorde förstås det.
Det räcker inte, sade hen.
Men jag ska till Henriksdal, sade jag. Den busslinjen stannade bara vid två hållplatser innan zongränsen, och Henriksdal var en av dem.
Ja, då räcker det ju, sade hen och släppte förbi mig. Nu gällde det förstås bara att hen inte skulle tänka mer på det, och glömma bort att jag hade sagt var jag skulle gå av. Eller åtminstone att någon annan skulle av eller på där, så kanske det skulle gå bra ändå. Jag valde en plats i bussens “dragspel”, de är lägre och helt ingömda bakom de framförvarande.
När bussen närmade sig Henriksdal hoppades jag intensivt att någon skulle plinga, alternativt att bussen skulle susa förbi hållplatsen. När föraren hade utropat hållplatsnamnet två gånger utöver den datorstyrda rösten, insåg jag att det nog var kokt. Fortfarande hade ingen tryckt på stoppknappen när bussen stannade in vid hållplatsen och öppnade båda utgångsdörrarna. Jag reste mig upp, och på väg fram mot mittendörren såg jag hur föraren var halvvägs ut ur sitt bås. Jag log mot henom och gjorde tummen upp…
I hållplatskuren fanns en biljettautomat, och jag hoppades att jag skulle ha tillräckligt med pengar. Automaten tog dock inte emot sedlar, och jag saknade fyra kronor i mynt.
Då hade jag bara en chans kvar. Som himla tur var hade jag både datorn, ett 3G-modem och bankkorten med mig, så jag satte mig och tankade på kontantkortet i all hast (jag ville inte låta mappa vänta i Orminge). En sms-biljett och tre minuter senare satt jag slutligen på en buss med giltig biljett.
Ett RSS-flöde för kommentarer till detta inlägg nås genom syndikeringsikonen vid inläggets titel.
Ingen har kommenterat ännu.
