där Arla skriver av sig
där Arla skriver av sig
Diskuterar MSN kontra GTalk/XMPP med Miku. Redigerad chatthistorik nedan:
Arla@J: Är det kul att använda fria chattprotokoll och -program?
Mikusagi: Är det här fritt?
Mikusagi: Från vad?
Arla@J: från proprietäritet.
Mikusagi: Okej.
Mikusagi: Sådant är ju inte kul asså.
Arla@J: Nä eller hur :P
Mikusagi: Proprietärt, det var det min farfar dog av.
Mikusagi: Var så himla begränsad av proprietärtatet
Mikusagi: så hen fick ryggskott
Arla@J: och dog av ryggskott? xD
Arla@J: Träffade skottet i hjärtat eller?
Mikusagi: Jaa xD
Mikusagi, alltså.
La hieraŭa programero de la loka klubo verŝajne estis interesa. Mi neniam antaŭe vidis tiom multajn homojn en la klubejo. Tiu malgranda ejo plenpleniĝis lastvespere de Stokholmaj esperantanoj kiujn evidente allogis la priskribo jena: “Ĉiutaga vivo en Japanio: Mireille Grosjean de Svislando prelegas.” Du el la venintoj estis por mi novaj vizaĝoj, sed la plejparton mi pli malpli rekonis, kvankam mi ne tute povas rememori ĉies nomojn.
Mi respondecis pri la kafaĵoj. Mi venis ne tre frue sed kelkajn minutojn antaŭ la 18-a, kiu estas nia ordinara tempopunkto komenca. Jam tiam estis plenaj la du ĉambroj de la ejo, kaj verŝajne estis mankinta multe al la partoprenantoj kafumaĵoj. Do mi tuj iris en la kuirejeton kaj preparis panon kaj pomojn. Post alsipreno de manĝaĵoj kaj trinkaĵoj, sidiĝis ni por aŭskulti Mirejon rakontontan.
Kaj ja estis interese. Dankon, Mirejo.
Ni som talar svenska kan ju få gissa vad det handlar om. Det blir väl roligt.
Så här skrev jag i ett feedbackmeddelande till Twitter, angående deras vändning till reklamstöd:
Hello!I have been using Twitter for a couple of months and found the site and service very pleasurable. Among its strong sides are, according to my values, simplicity, technical openness and the abstain from economic interests. I am sad to find two of these soon partly or entirely false, as a consequence of your newly taken positive view on advertising.
Most noticeably, the simple and very attracting look of the site will drastically change if visual or written ads appear on its pages. So will also the now creditably high readability. And these are just the superficial aspects of the general idea of a reduced simplicity.
Secondly I find it sad that the service now seemingly has to take to financial support. I understand, of course, that supplying the service must involve economical expenses. But I have been using it always hoping that it could stay on its own feet, without economical support that would have to affect its users. (In fact, from curiosity, I would much like to know how much it costs you and how you managed to keep it alive without support from ads for such a long time.) Finally I cannot see the recourse to ad support without believing in a underlying interest in profit, upon which I regard even more disappointedly.
My reaction to this discharges into the personal resolution to stop using the service the day upon which I see an ad on the site. I thank you for the service as it has been until now, and I expect my comment to be read and aggregated with, hopefully, other displeased responses.
Arild, twat
(Om ni har språkmässiga synpunkter på texten så tar jag gärna emot dem i självutbildningssyfte. Jag känner mig inte jättesäker varken på att skriva eller i engelska överhuvudtaget.)
Jag läser nu att Twitter har ändrat sitt användaravtal. Det känns bra att de erkänner twittringarna åt användarens ägo. Jag reagerar däremot negativt mot att de öppnar upp för reklam. En av anledningarna till att jag gillar Twitter är dess luftlätta komposition, vartill definitivt bidrar avsaknaden av reklam, som ju bland annat i allra högsta grad är onödigt innehåll ur användarens synpunkt. Dessutom – kanske framför allt – är jag ju allmänt mycket emot reklam.
Jag förstår att de som driver Twitter i nuläget inte får någonting tillbaka, i ekonomiska termer, från deras tjänst. Men det har också varit en annan av drivkrafterna till mitt användande av densamma. Att det inte har varit en ekonomisk verksamhet. Nu blir det det, och jag bestämmer mig genast för att den dagen jag ser reklam från Twitter är den dagen som jag slutar använda det.
Idag är jag Sjuk. Så här ser Sjukdom ut för mig:
Först känner jag mig helt enkelt allmänt sjuk. Jag såg ordet “sjukdomskänsla” någonstans på Vårdguidens sidor, så jag antar att det är det. Sedan, vanligtvis nästa morgon, får jag ont i ögonen. Det är det säkra tecknet på att kroppen har ställt om sin status till Sjuk.
Behandlingen är enkel: vila. Jag gör lugna dagar hemma, stannar i sängen så länge som möjligt och aktar mig för läggdags efter tio. Men det skadar aldrig att driva runt i lägenheten med tunga steg och miserabelt ansiktsuttryck för att samla medlidande från eventuella medboende.
I helgen var jag på Apelsinträffen, en årlig esperantoträff utanför Härnösand som anordnas av Sveriges esperantisters ungdomsförbund (SEJU) ihop med Härnösands esperantoklubb (Härnösand är nog för övrigt Sveriges esperantisttätaste stad). Det här året var tredje gången; jag var med även förra. Det var fler deltagare än senast – vi var ungefär 25 ungdomar från 8 länder.
Träffen kändes ännu lite fullkomligare än förra årets, och jag går på lycka säkert ett bra tag till. De här träffarna är en av de bästa saker jag har gjort i mitt liv.
Eftersom jag hade en lektion klockan ett som jag måste gå på, kunde jag inte följa med de andra “Stocksala”-borna (Stockholm × Uppsala) i den hyrda minibussen som avgick ¤10. Istället köpte jag på torsdagen en Sista minuten-biljett hos SJ. Efter min lektion gick jag till Centralen, köpte äcklig Burger King-mat och gick på tåget mot Härnösand.
Väl i Härnösand kom tre “gamla” vänner i minibussen och hämtade mig. (Som Einar uttryckte sig så var träffen full av gamla och nya vänner, snarare än människor en kände och människor en inte kände.) På den mörka och guppiga vägen till scoutgården där träffen redan kommit igång diskuterades bland annat knepiga ordstammar.
När vi kom fram stod huset nästan helt tomt och vi insåg att resten hade tagit plats i bastun. Så gjorde även vi, och jag kan väl säga att en nattmörk bastu inte är det bästa stället att hälsa på folk. “Ja, jag vet ju inte hur du ser ut så vi får nog hälsa igen imorgon.” Annars var det otroligt skönt, vattnet var varmare än förra året så det var inte bara plågsamt att doppa sig. Bastun var liten och överfull den mesta tiden, men med vårt stora kollektiva hjärterum var det inga problem.
Efter en god frukost gick vi ut för att göra lite morgongymnastik, bland annat korelativa gimnastiko, ett enkelt ihopsläng av rörelsemönster enligt en av esperantos smått logiska sidor (den korrelativa tabellen). När vi hade tröttnat på det så pratade vi esperantiska och icke-esperantiska tungvrickare. Saŝa serĉas saĝan ŝercon. Stelo hade ett par galna kinesiska, bland annat en långvarig upprepning av ljudet “shöö”, fast med olika tonlägen.
På detta följde en improviserad föreläsning om Orange revolutionen i Ukraina, av Saŝa som därifrån är, och sedan gick vi ut igen för att spela homfutbalo, människofotboll, en springlek lik flaggleken eller kull. Medan umgänget fortsatte utomhus tog sedan jag och Stelo tag i matlagningen, efter instruktioner av Karin. Under lunchätandet pratade jag med Olesia vars syskon gick på samma gymnasium som jag. Jag insåg att syskonet var esperantist först för ett par månader sedan, när hen dök upp på en Nerdio-träff. Det var en rolig tillfällighet och det var lika roligt att prata med Olesia.
Efter lunchen var det dags för kanotutflykt! Medan några stannade för att nörda sig (enligt traditionen var det trots allt datum för den månatliga Nerdia renkontiĝo som vi brukar ha här i Stockholm) gick de flesta ner till stranden för att greppa varsin paddel. Jag och Tomio var bäst och starkast och snyggast, och hade således tillfället att med vår kanot välja destination. Vi paddlade helt enkelt till närmaste ö. När alla hade kommit fram klättrade vi i ett träd och satt ett tag på klippan och pratade och sjöng svenska (!) sånger.
När vi kom tillbaka till huset påbörjades en diskussion kring SEJU. Förbundet har nyligen lyckats blåsa liv i lite aktiviteter, främst denna årliga träff och de nämnda nördträffarna. Jag vill nämna här att jag tycker att det är jättekul och spännande att jag deltar i rörelsen nu när den faktiskt visar en svagt stigande livlighet.
Till middag åts en strålande matig paj, och efter det fick vi höra ljuv poesi av Sara. (Det tycker jag verkligen var skitbra uppläst, och min favorit av dikterna var Haǔto. Bara så ni vet.) Efter ytterligare lite paj, mer efterrättig den här gången, var det konsertdags på övervåningen. I en vardagsrumsstor sal spelade först La Perdita Generacio dansvänliga “hittar”. Det slår mig nu att så skulle en faktiskt kunna kalla dem. Efter en liten paus med ommöblering spelade Inicialoj D.C., artistnamn för en fransk kotte vars namn jag nu glömt. Inte lika dansande men otroligt mysigt. Kvällen mynnade ut i allmänt mysande, i icke sexuell mening, på det madrassklädda golvet och i spelrummet (det spelades Bucky och Druid). Och ytterligare bastubad för några.
På morgonen väcktes jag av Einar, med vem jag förberedde frukosten. Efter ätandet av densamma (frukosten, inte Einar) hittade vi en frisbee som vi båda och tre till gick ut och lekte med. Efter det tog jag en promenad med fem andra. Vi tog med en flöjt och en fiol, och mötte både grodor och kossor. Vi kom tillbaka lagom tills det var dags att packa och så småningom åka hem.
(Alla bilderna har tagits med Jankos kamera.)
Hej. Mikusagi tyckte att jag skulle skriva om dagens manifestation, som jag blev inblandad i.
*skriver och suddar, skriver och suddar*
Men det orkar jag inte. God natt!
Det är helt sjukt att jag har tankat på min mobil fyra gånger på femton dagar, totalt 525 kronor. Jag brukade average:a en hundrakronorstankning per månad! Vad i helskotta gör jag av alla pengar???
Mandy Juno, Cykelpiraten, skriver många vackra saker. Idag, som ofta, skriver hen om pepparkaksformarna vi pressas igenom under uppväxten. Och det är bra.
Varför ska staka barn bli snälla, lydiga och underordnade? Varför fick jag beröm och leende när jag satt still och var tyst?
Idag var jag på första dagen av det nattöppna animekonventet Unkon. Det känns som att det efter de år som det i landet har hållits flera japankonvent per år, har blivit svårt för generella sådana att komma med något nytt varje gång, och att de därför går in på djupet och nischar sig: Unkon, som beskrivs som Sveriges dåligaste konvent, riktar in sig på, och hyllar, dålig kultur med sin rot i Japan.
Upplägget lät strålande när jag fick höra talas om det i våras – och det är det också, verkligen! – men jag har idag inte haft det så kul som en kunde hoppas.
Det känns som att jag har vuxit ifrån konvent. Och när jag säger så menar jag inte att jag likt en pokemon har avancerat ifrån konventarstadiet, till något bättre. Det känns mer som att jag har “vuxit” åt sidan, eller något annat obestämt håll. Jag beundrar faktiskt konventare, och praktiskt taget allt jag njöt av under den tiden jag ändå tillbringade på Unkon var hur härliga många av de andra närvarande var.
Den typiska konventaren svävar omkring genom lokalerna i stökiga kläder och gosedjur om halsen och berömmer gapigt varandras stil och smak. Eller häckar i tevespelsrummet och pwnar varandra, med pauser för att byta ut spontankramar med främmande konventsyskon och skryta om sina allra onödigaste kunskaper inom animekulturen. Vissa konventare skulle nog säga att de “kan vara sig själva” under konvent (klyschor är klyschor för att de är värda att upprepas), medans jag inte kan låta bli att fundera på om det för många av dem går ut på att göra sig till, till en extrem nivå. Utan att veta om det är en Bra eller Dålig Sak.
För mig själv var mina första konvent nog en outsinlig källa till information för mitt då färska intresse för animekulturen. Jag förstod nog egentligen inte varför en skulle träffas IRL i en lokal för att behandla sitt intresse för något som gick ut på att begrava näsan i en seriebok eller en teveskärm, men det kom att bli användbara lektioner i socialisering. Alltmedan intresset svalnade var det mer för umgänget som jag fortsatte att åka till konvent, jag har dock alltid mest umgåtts med dem jag träffat på animecommunityt Gaia Online, och bara i någon mån med nya personer. Numera är intresset för anime nästan dött, och jag känner inte något lika stort umgängesbehov att mätta – åtminstone inte i konventsformer.
Jag vill förresten alltså betona att Unkon är ett jättebra konvent (eller dåligt, som en förstås bör säga i äkta Unkon-anda), och att min besvikelse helt beror på mig själv. Jag önskar inte annat än att jag fortfarande imponerades och intresserades mycket av den stormande och färgglada japanska animekulturen.
Varför har vi en fyraprocentsspärr?
Och varför får en inte rösta på flera alternativ?
Imorgon är det konvent igen. Unkon, Sveriges dåligaste konvent. Inte så pepp men förväntar mig att bli road en del iallafall. Har inget annat att göra i helgen men på måndag början skolan!
30 poäng filosofi på SU. Upprop på måndag, första lektionen på tisdag och välkomstdag på onsdag.
Palla skriva. God natt!
Jag fattar inte hur lobbying kan vara accepterat inom politiken. Grupper med mycket pengar planerar möten och middagar i syfte att övertala makthavare till deras (gruppernas – lobbyorganisationernas) fördel. Jag kan inte riktigt se hur det inte är sjukt odemokratiskt.
Jag måste låna en bok om lobbying, så att jag fattar varför det finns.
Fredrik twittrade en länk till en sida med utdrag ur reseparlörer. Mina favoriter är:
Nu sitter Mikusagi, Pluva och jag här i mitt vardagsrum och funderar över vad, exakt, uttrycket fix idé betyder och var det kommer ifrån. Det kanske är självklart för dig, men jag har faktiskt aldrig fattat uttrycket. Jag trodde att det var en idé som en fått ur ingenting.
Men just nu är jag helt övertygad om Mikus teori, att fix är en förkortning av fixerad, det vill säga idén sitter kvar i hjärnan även om den kanske är oresonlig eller överbevisas.
Däremot tycker Miku att det ska skrivas ihop, men det kan jag inte förstå. Det är nog bara en fix idé.
