där Arla skriver av sig
där Arla skriver av sig
Låt mig formulera en grej.
Om att tycka och utvecklas.
Man ska ta sin tid att utveckla sina politiska ståndpunkter. Pröva, prova och skrika. Basunera och övertyga, kämpa och värva.
Och sen tänka till och utvecklas. Revidera och se saker ur nya perspektiv. Man ändrar sig och tycker plötsligt något annat.
Vem är man då?
Vart har man kommit?
Och vad har man åstadkommit?
Alla man övertygat, diskuterat med, tjafsat med eller bara stört. Vad har man gjort dem?
Vad är man värd när man kommer igen med en ny åsikt?
Min lösning har varit att inte skrika. Inte övertyga eller värva, och knappt kämpa.
Så när jag ändrar mig, eller tycker mig ha förstått något nytt, behöver jag inte komma tillbaka till någon och säga:
“Det jag sade förut kan du glömma. Men det här, det är jätterätt. Tro mig.”
Igen och igen.
Men det är svårt. Det går trögt att utvecklas utan att få ventilera.
Samtidigt förmår jag inte hävda. För jag kan aldrig vara helt säker.
Det är mitt dilemma.
PR, marknadsföring och reklam är en sak.
Webbkodande och grafik & layout är en annan.
Ibland, när jag funderar på vad jag vill jobba med, förkastar jag den andra biten för att jag tycker att det är samma sak som den första. Men det är kanske ändå det (den andra biten) jag vill jobba med.
Jag gillar att:
Men jag gillar inte reklam. Reklam är påfrestande och går ut på att lura människor.
Vilket yrke passar mig?
Bidragande faktorer:
Lite blä.
-------------0------- --------------------- -------4---------4--- -------------0------- ---0-----0---------0- -------0---------0--- -2---2-----2---2----- x4 ---2-----2---------2- x4 --------------------- -3---3-----3---3----- --------------------- --------------------- --------------------- -------------0------- -------------0------- -------4---------4--- -------2---------2--- ---0-----0---------0- ---2-----2---------2- x4 -----2-----2---2----- -0---0-----0---0----- --------------------- --------------------- -0------------------- -------------0------- -------4---------4--- ---0-----0---------0- -2---2-----2---2----- x3 --------------------- ---------------------
Idag är jag glad för att jag grät för att jag var ledsen.
Igår var en lite tuff dag, och imorse bröt jag ihop lite och grät, på riktigt, för första gången på sju, åtta år. Det var väldigt skönt och fick mig att må riktigt bra.
Jag fick ett sms inatt, medan jag sov, av min allra närmaste vän. Det var omtänksamt och fint. Eftersom jag numera har ett jobb/praktikplats att gå till om dagarna väntade jag med att svara, och gick istället och åt frukost.
Gårdagen var ganska jobbig. Första dagen på den nya arbetsplatsen, och min kollega visar sig klara mina uppgifter mycket bättre än jag. Det kändes hopplöst att inte kunna det jag är antagen för. Sedan, på studiecirkeln i esperanto, som jag undervisar, fick jag först kritik av en elev och sedan märkte jag under lektionen hur dåligt planerad den var. När jag kom hem på kvällen hann jag knappt värma den inte-helt-färdigkokta kikärtsgrytan som jag har ätit till lunch och middag tre dagar i rad, innan jag stressade i säng.
Inatt fick jag alltså ett sms från min vän och sambo, som just nu är i Stockholm för att jobba. Jag läste det igen när jag stod och väntade på spårvagnen, och den gången brast det. Det slutade inte efter två tårar som det brukar utan fortsatte, jag fick torka ansiktet från tårar och snor med min palestinasjal. Besvikelsen efter mina ansträngningar. Kärleken och längtan till min älskade vän. Osäkerheten i livet, gemenskapen och världen, som ständigt trycker sig på men bara ger mig bitterhet. De fick mötas och göra upp för en kort stund, och gråtspärren släppte plötsligt som den aldrig gjort förut, inte sedan mellanstadiet.
Det var så jävla skönt. Jag grät av ångest men jag njöt mer än jag led.
På spårvagnen, halvvägs till kontoret, kunde jag dämpa mig och försökte att inte tänka mer på något av det som orsakade Gråten. Det gick bra och idag har saker varit lättare.
Nackdelen med jättemycket smält ost är att det är så äckligt. -Pluva
Igår var jag på födelsedagsfest och det var roligt. Det ni.
Har idag:
med inte så mycket mera.
Nu är klockan snart fem på natten, och jag har spenderat ett par sena nattimmar med att lägga till en ny inkarnation av kommentarsfunktionen på mitt fotoalbum. Prova den, vet jag! Pluva ligger bakom de klyftiga frågorna, som förhoppningsvis ska avskräcka alla spambottar, och förhoppningsvis bara dem. Det var iallafall skönt att sträcka på kodarfingrarna.
Kommentarer till kommentarsfunktionen kan ju lämnas här i kommentarfältet nedan, till exempel. Eller inspiration till nya knäppa frågor, bara de går att svara på.
Nästnästa vecka blir det Stockholm igen, för min del. Är där mellan 7 och 11 september. Säg till om ni vill träffas!
Efter en halvtimmes tidsoptimistisk jättestress, fem timmars långtråkig tågfärd och tjugo minuters bilskjuts är jag nu i min förra bostad, hos föräldrarna och syskonen i Stockholm.
En annorlunda känsla slår mig här. Jag är så välkommen här, och behöver inte bli erbjuden att “känn dig som hemma” för det gör jag såklart redan. Det är inte alls konstigt, men det är annorlunda. Det är känslan av att ha två hem.
Jag hugger glatt in vid middagen och pratar med familjen vid bordet, precis som när jag bodde här. Efter middagen tar jag en dusch och det känns som mitt eget badrum. Den plats i min hjärna, som har etiketten “hem”, har den senaste månaden fyllts med min och Pluvas lägenhet. Nu trängs den plötsligt med mappas hem, för hemmakänslan gäller även här.
Jag undrar först varför jag inte kände så redan när jag flyttade ut, och kom till den nya lägenheten. Men det kommer faktiskt inte förrän jag kommer tillbaka igen, på besök i familjens. Det kanske är för att det var så mycket annat som var annorlunda vid utflytten, så att den här känslan inte fick samma spelrum som nu. Eller för att det är först nu som jag har bott ett tag, och gjort mig ett hem, i båda bostäderna.
Det är en bra känsla, berikande. Det känns som en tillgång att ha flera hem. Undrar förresten hur stor likheten är med den tvåhemsmiljö som barn till skilda föräldrar brukar få uppleva.
Den 3 augusti åker jag och Pluva till Stockholm, och är där tills den 20. Om du har lust att träffa mig då, eller har tips på grejer som händer, så hojta till i lämplig kommunikationskanal :)
Domhär datumen är jag upptagen:
Och jag vet att jag missar Pride precis D:
Medan min dator står och renderar mitt slutprojekt i sommarkursen i 3d-animering, har jag gott om tid att tänka. Så jag tänker på min dator.
Kitteh on the computer. Flyinace2000.
Datorn kör Gentoo Linux, en avancerad variant som kräver en hög erfarenhet av användaren. Om denna erfarenhet inte är tillräcklig så blir inte systemet inställt optimalt. Tyvärr är jag själv inte så erfaren som jag skull vilja, så mitt system är lite knasigt. Knasigheterna finns lite här och där: Firefox kan inte spela upp ljud; program som Audacity och Blender, som jag tror kräver ganska mycket resurser, kör segt och buggigt; jag lyckades aldrig ställa in genomskinliga fönster; varken webcam eller dansmatta har fungerat ens efter timmar av felsnokande; och så vidare.
De här felen tror jag beror på ett fåtal grundläggande parametrar som har varit felaktigt inställda ända från början, när jag installerade själva operativsystemet för flera år sedan (runt 2006 tror jag). Inställningar som jag varken då eller nu vet vad de egentligen har för betydelse, och vilket jag aldrig haft lust att ta reda på.
Burnt. freeasinfreedom.
Så jag tänkte, medan datorn renderar tomater (jag länkar till resultatet när det är klart!), att man skulle ha en installfest. Jag har aldrig varit på en installfest och aldrig fått en uttömmande beskrivning av konceptet, men iden är att man samlas i en lokal, tar med sina datorer, och hjälper varandra att installera operativsystem och program på dem. Som ett LAN fast mer operativsystem än spel.
Eftersom jag inte vet hur de brukar gå till fick jag använda min fantasi och hitta på vad man skulle kunna göra. Det skulle ständigt pågå ett installerande och inställande av program där alla hjälper varandra efter förmåga. Då kan jag få hjälp att optimera mitt sytem. Dessutom skulle kunniga personer hålla korta föreläsningar eller kurser i fri programvara och programmering. Deltagarna skulle tävla i programmeringstävlingar. Och här och var spelande, filmtittande, chipspåsar, läskflaskor och panpizzaförpackningar. En lokal friprogramvaruförening skulle anordna den i lämplig lokal.
Techno distance. loungerie.
Efter denna strålande ide surfade jag runt lite. Jag hittade Gothenburg Hackerspace, och tänkte att det kanske kunde vara en lämplig anordnare av min installfest. Jag upptäckte att Gnutiken, som jag snubblat över tidigare någon gång, bor i samma stad som jag, och de verkar ascoola. På deras kompissida hittade jag bland annat Friprogramvarusyndikatet och FFKP. Alla dessa sidor har nu under de senaste timmarna gjort mig ännu sugnare på att öka mitt deltagande i friprogramvarukulturen. Det är balla grejer. Vid ett tillfälle förra året bestämde jag mig faktiskt för att försöka bli en aktivare friprogramvaruförespråkare.
Inatt drömde jag att jag
o.O
Det är så jobbigt att skriva stora saker. Prestationsångesten om ett dramaturgiskt perfekt inlägg med snyggt språk växer med sakens storhet. Ibland blir det fullt i flaskhalsen, och resultatet blir tvärtom. Jag kommer ihåg när jag skulle skriva om när jag rakade av mig allt hår, för första gången efter att ha haft lång hår väldigt länge. Så här blev det inlägget i sin helhet:
Hur ska jag skriva det här inlägget på bästa sätt?
Nu är det något annat stort på gång. Det är mitt i natten och jag är trött, och jag orkar inte bry mig om att det ska bli fint. Det hade jag inte gjort om jag var utvilad en eftermiddag heller.
Så det blir kortfattat:
Jag ska fucking flytta.
Till fucking Göteborg.
Gött.
Pluva och jag har fått ett andrahandskontrakt i Högsbohöjd av en kompis till min halvsyster. Ingen av oss har några planer, utom att jobba. Så vi drar dit i juni. Och bor tillsammans.