där Arla skriver av sig
där Arla skriver av sig
La hieraŭa programero de la loka klubo verŝajne estis interesa. Mi neniam antaŭe vidis tiom multajn homojn en la klubejo. Tiu malgranda ejo plenpleniĝis lastvespere de Stokholmaj esperantanoj kiujn evidente allogis la priskribo jena: “Ĉiutaga vivo en Japanio: Mireille Grosjean de Svislando prelegas.” Du el la venintoj estis por mi novaj vizaĝoj, sed la plejparton mi pli malpli rekonis, kvankam mi ne tute povas rememori ĉies nomojn.
Mi respondecis pri la kafaĵoj. Mi venis ne tre frue sed kelkajn minutojn antaŭ la 18-a, kiu estas nia ordinara tempopunkto komenca. Jam tiam estis plenaj la du ĉambroj de la ejo, kaj verŝajne estis mankinta multe al la partoprenantoj kafumaĵoj. Do mi tuj iris en la kuirejeton kaj preparis panon kaj pomojn. Post alsipreno de manĝaĵoj kaj trinkaĵoj, sidiĝis ni por aŭskulti Mirejon rakontontan.
Kaj ja estis interese. Dankon, Mirejo.
Ni som talar svenska kan ju få gissa vad det handlar om. Det blir väl roligt.
Så här skrev jag i ett feedbackmeddelande till Twitter, angående deras vändning till reklamstöd:
Hello!I have been using Twitter for a couple of months and found the site and service very pleasurable. Among its strong sides are, according to my values, simplicity, technical openness and the abstain from economic interests. I am sad to find two of these soon partly or entirely false, as a consequence of your newly taken positive view on advertising.
Most noticeably, the simple and very attracting look of the site will drastically change if visual or written ads appear on its pages. So will also the now creditably high readability. And these are just the superficial aspects of the general idea of a reduced simplicity.
Secondly I find it sad that the service now seemingly has to take to financial support. I understand, of course, that supplying the service must involve economical expenses. But I have been using it always hoping that it could stay on its own feet, without economical support that would have to affect its users. (In fact, from curiosity, I would much like to know how much it costs you and how you managed to keep it alive without support from ads for such a long time.) Finally I cannot see the recourse to ad support without believing in a underlying interest in profit, upon which I regard even more disappointedly.
My reaction to this discharges into the personal resolution to stop using the service the day upon which I see an ad on the site. I thank you for the service as it has been until now, and I expect my comment to be read and aggregated with, hopefully, other displeased responses.
Arild, twat
(Om ni har språkmässiga synpunkter på texten så tar jag gärna emot dem i självutbildningssyfte. Jag känner mig inte jättesäker varken på att skriva eller i engelska överhuvudtaget.)
Jag läser nu att Twitter har ändrat sitt användaravtal. Det känns bra att de erkänner twittringarna åt användarens ägo. Jag reagerar däremot negativt mot att de öppnar upp för reklam. En av anledningarna till att jag gillar Twitter är dess luftlätta komposition, vartill definitivt bidrar avsaknaden av reklam, som ju bland annat i allra högsta grad är onödigt innehåll ur användarens synpunkt. Dessutom – kanske framför allt – är jag ju allmänt mycket emot reklam.
Jag förstår att de som driver Twitter i nuläget inte får någonting tillbaka, i ekonomiska termer, från deras tjänst. Men det har också varit en annan av drivkrafterna till mitt användande av densamma. Att det inte har varit en ekonomisk verksamhet. Nu blir det det, och jag bestämmer mig genast för att den dagen jag ser reklam från Twitter är den dagen som jag slutar använda det.
I helgen var jag på Apelsinträffen, en årlig esperantoträff utanför Härnösand som anordnas av Sveriges esperantisters ungdomsförbund (SEJU) ihop med Härnösands esperantoklubb (Härnösand är nog för övrigt Sveriges esperantisttätaste stad). Det här året var tredje gången; jag var med även förra. Det var fler deltagare än senast – vi var ungefär 25 ungdomar från 8 länder.
Träffen kändes ännu lite fullkomligare än förra årets, och jag går på lycka säkert ett bra tag till. De här träffarna är en av de bästa saker jag har gjort i mitt liv.
Eftersom jag hade en lektion klockan ett som jag måste gå på, kunde jag inte följa med de andra “Stocksala”-borna (Stockholm × Uppsala) i den hyrda minibussen som avgick ¤10. Istället köpte jag på torsdagen en Sista minuten-biljett hos SJ. Efter min lektion gick jag till Centralen, köpte äcklig Burger King-mat och gick på tåget mot Härnösand.
Väl i Härnösand kom tre “gamla” vänner i minibussen och hämtade mig. (Som Einar uttryckte sig så var träffen full av gamla och nya vänner, snarare än människor en kände och människor en inte kände.) På den mörka och guppiga vägen till scoutgården där träffen redan kommit igång diskuterades bland annat knepiga ordstammar.
När vi kom fram stod huset nästan helt tomt och vi insåg att resten hade tagit plats i bastun. Så gjorde även vi, och jag kan väl säga att en nattmörk bastu inte är det bästa stället att hälsa på folk. “Ja, jag vet ju inte hur du ser ut så vi får nog hälsa igen imorgon.” Annars var det otroligt skönt, vattnet var varmare än förra året så det var inte bara plågsamt att doppa sig. Bastun var liten och överfull den mesta tiden, men med vårt stora kollektiva hjärterum var det inga problem.
Efter en god frukost gick vi ut för att göra lite morgongymnastik, bland annat korelativa gimnastiko, ett enkelt ihopsläng av rörelsemönster enligt en av esperantos smått logiska sidor (den korrelativa tabellen). När vi hade tröttnat på det så pratade vi esperantiska och icke-esperantiska tungvrickare. Saŝa serĉas saĝan ŝercon. Stelo hade ett par galna kinesiska, bland annat en långvarig upprepning av ljudet “shöö”, fast med olika tonlägen.
På detta följde en improviserad föreläsning om Orange revolutionen i Ukraina, av Saŝa som därifrån är, och sedan gick vi ut igen för att spela homfutbalo, människofotboll, en springlek lik flaggleken eller kull. Medan umgänget fortsatte utomhus tog sedan jag och Stelo tag i matlagningen, efter instruktioner av Karin. Under lunchätandet pratade jag med Olesia vars syskon gick på samma gymnasium som jag. Jag insåg att syskonet var esperantist först för ett par månader sedan, när hen dök upp på en Nerdio-träff. Det var en rolig tillfällighet och det var lika roligt att prata med Olesia.
Efter lunchen var det dags för kanotutflykt! Medan några stannade för att nörda sig (enligt traditionen var det trots allt datum för den månatliga Nerdia renkontiĝo som vi brukar ha här i Stockholm) gick de flesta ner till stranden för att greppa varsin paddel. Jag och Tomio var bäst och starkast och snyggast, och hade således tillfället att med vår kanot välja destination. Vi paddlade helt enkelt till närmaste ö. När alla hade kommit fram klättrade vi i ett träd och satt ett tag på klippan och pratade och sjöng svenska (!) sånger.
När vi kom tillbaka till huset påbörjades en diskussion kring SEJU. Förbundet har nyligen lyckats blåsa liv i lite aktiviteter, främst denna årliga träff och de nämnda nördträffarna. Jag vill nämna här att jag tycker att det är jättekul och spännande att jag deltar i rörelsen nu när den faktiskt visar en svagt stigande livlighet.
Till middag åts en strålande matig paj, och efter det fick vi höra ljuv poesi av Sara. (Det tycker jag verkligen var skitbra uppläst, och min favorit av dikterna var Haǔto. Bara så ni vet.) Efter ytterligare lite paj, mer efterrättig den här gången, var det konsertdags på övervåningen. I en vardagsrumsstor sal spelade först La Perdita Generacio dansvänliga “hittar”. Det slår mig nu att så skulle en faktiskt kunna kalla dem. Efter en liten paus med ommöblering spelade Inicialoj D.C., artistnamn för en fransk kotte vars namn jag nu glömt. Inte lika dansande men otroligt mysigt. Kvällen mynnade ut i allmänt mysande, i icke sexuell mening, på det madrassklädda golvet och i spelrummet (det spelades Bucky och Druid). Och ytterligare bastubad för några.
På morgonen väcktes jag av Einar, med vem jag förberedde frukosten. Efter ätandet av densamma (frukosten, inte Einar) hittade vi en frisbee som vi båda och tre till gick ut och lekte med. Efter det tog jag en promenad med fem andra. Vi tog med en flöjt och en fiol, och mötte både grodor och kossor. Vi kom tillbaka lagom tills det var dags att packa och så småningom åka hem.
(Alla bilderna har tagits med Jankos kamera.)
Idag var jag på första dagen av det nattöppna animekonventet Unkon. Det känns som att det efter de år som det i landet har hållits flera japankonvent per år, har blivit svårt för generella sådana att komma med något nytt varje gång, och att de därför går in på djupet och nischar sig: Unkon, som beskrivs som Sveriges dåligaste konvent, riktar in sig på, och hyllar, dålig kultur med sin rot i Japan.
Upplägget lät strålande när jag fick höra talas om det i våras – och det är det också, verkligen! – men jag har idag inte haft det så kul som en kunde hoppas.
Det känns som att jag har vuxit ifrån konvent. Och när jag säger så menar jag inte att jag likt en pokemon har avancerat ifrån konventarstadiet, till något bättre. Det känns mer som att jag har “vuxit” åt sidan, eller något annat obestämt håll. Jag beundrar faktiskt konventare, och praktiskt taget allt jag njöt av under den tiden jag ändå tillbringade på Unkon var hur härliga många av de andra närvarande var.
Den typiska konventaren svävar omkring genom lokalerna i stökiga kläder och gosedjur om halsen och berömmer gapigt varandras stil och smak. Eller häckar i tevespelsrummet och pwnar varandra, med pauser för att byta ut spontankramar med främmande konventsyskon och skryta om sina allra onödigaste kunskaper inom animekulturen. Vissa konventare skulle nog säga att de “kan vara sig själva” under konvent (klyschor är klyschor för att de är värda att upprepas), medans jag inte kan låta bli att fundera på om det för många av dem går ut på att göra sig till, till en extrem nivå. Utan att veta om det är en Bra eller Dålig Sak.
För mig själv var mina första konvent nog en outsinlig källa till information för mitt då färska intresse för animekulturen. Jag förstod nog egentligen inte varför en skulle träffas IRL i en lokal för att behandla sitt intresse för något som gick ut på att begrava näsan i en seriebok eller en teveskärm, men det kom att bli användbara lektioner i socialisering. Alltmedan intresset svalnade var det mer för umgänget som jag fortsatte att åka till konvent, jag har dock alltid mest umgåtts med dem jag träffat på animecommunityt Gaia Online, och bara i någon mån med nya personer. Numera är intresset för anime nästan dött, och jag känner inte något lika stort umgängesbehov att mätta – åtminstone inte i konventsformer.
Jag vill förresten alltså betona att Unkon är ett jättebra konvent (eller dåligt, som en förstås bör säga i äkta Unkon-anda), och att min besvikelse helt beror på mig själv. Jag önskar inte annat än att jag fortfarande imponerades och intresserades mycket av den stormande och färgglada japanska animekulturen.
Nu sitter Mikusagi, Pluva och jag här i mitt vardagsrum och funderar över vad, exakt, uttrycket fix idé betyder och var det kommer ifrån. Det kanske är självklart för dig, men jag har faktiskt aldrig fattat uttrycket. Jag trodde att det var en idé som en fått ur ingenting.
Men just nu är jag helt övertygad om Mikus teori, att fix är en förkortning av fixerad, det vill säga idén sitter kvar i hjärnan även om den kanske är oresonlig eller överbevisas.
Däremot tycker Miku att det ska skrivas ihop, men det kan jag inte förstå. Det är nog bara en fix idé.
Yatta! Varenda program verkar vara surt på mig idag, förutom Stepmania som, efter en uppdatering till 3.9-r1 (i Gentoos Portage) först säger samma sak som alltid:
$ stepmania ////////////////////////////////////////////////////// Exception: Couldn’t find ‘Songs’ ////////////////////////////////////////////////////// Error: Couldn’t find ‘Songs’
Men jag googlar, hittar någon tråd på franska, översätter med Google och testar:
$ /usr/share/games/stepmania/stepmania
… istället för:
$ stepmania
(Det här sista kan jag i och för sig tänka mig beror på att jag även har försökt installera direkt från källkoden, utanför Portage, och att kanske binären i $PATH är därifrån. Hur tar man förresten egentligen bort program installerade direkt från källkod?)
Under pizzaätandet på lördagens Nerdia Renkontiĝo (“nördträff”) infann sig en liten diskussion om vad USB-minnen borde kallas. Inspirerad av denna kollade jag just upp skillnaden mellan olika ord för “spara”:
Alla definitioner har hämtats ifrån Reta Vortaro.
Vilket tycker ni passar bäst för det som en har ett USB-minne till?
Jag gjorde ett prov i Matematik diskret idag. Det var en fråga jag inte klarade och den löd ungefär såhär:
Tre tal bildar en aritmetisk talföljd med differensen 4. Om det första talet ökar med 2, det andra med 3 och det tredje med 5, bildar de nya talen en geometrisk talföljd. Vilka är de ursprungliga talen?
Den dök upp i kapitlet om talteori, eller närmare bestämt i närheten av talföljder.
Jag springer ikapp lite RSS-flöden sedan helgen, och läser om Piratpartiets deltagande i ett visst partitest på DN:s sajt. Testet konstruerades så, att partierna (riksdagspartierna plus Junilistan och Piratpartiet) först ombads svara på frågorna enligt deras program, så att varje testtagare sedan tipsas om det parti som stämmer bäst överens med hens egna åsikter.
Piratpartiet fokuserar som känt endast på ett begränsat antal frågor (“delad kultur”, integritet och patentalternativ), men testet var förstås heltäckande, och utan möjlighet att låta bli att svara på frågor hade Christian Engström, Piratpartiets representant i det här fallet, dragit till med svar antingen enligt väldigt breda tolkningar av partiets program, eller (uppenbarligen i enstaka fall) enligt personliga åsikter.
Min åsikt är att det var fel av Piratpartiet att acceptera deltagandet. Jag försökte formulera mitt resonemang i en kommentar till Christians inlägg, och nu vill jag egentligen bara komplettera med en sanningstabell (jag pluggade logik hela natten igår!!!):
| partiet deltar i testet | testtagaren tycker enligt pp:s fokusfrågor | testtagaren tycker enligt pp:s/CE:s svar på övriga frågor | slutsats: troligheten ökar att testtagaren röstar pp |
|---|---|---|---|
| S | S | S | S |
| S | S | F | F |
| S | F | S | F |
| S | F | F | F |
| F | S | S | S |
| F | S | F | S |
| F | F | S | F |
| F | F | F | F |
Det fetstilta F:et näst längst upp i högraste kolumnen är felet: partiet riskerar tappa några väljare som funderat på pp men får av testet tips om ett annat parti som bättre kongruerar med irrelevanta åsikter.
Jag lagade just mitt skal till Re-Vo, som är en onlineordbok för esperanto.
Sidan är ett ramverk och problemet var att sidor öppnades i nya flikar istället för i rätt ram, trots att target-attributet pekade dit det borde. Det visade sig ligga i att jag hade angett “about:blank” som src-attribut till den ram som sidorna skulle öppnas i, och om det inte är någon sida som laddas i ramen så kan inte sidans adress uppdateras. Uppenbarligen.
Insåg felet när jag kollade i JavaScript-konsolen, och fann följande meddelanden:
Permission denied to get property Window.document Permission denied to get property Location.href
Are you looking for a solution to the JavaScript error messages above? In my case they were cause by “about:blank” being given as a value for the src attribute of a frame element.
Att jag har gjort ett skal till sajten beror på att jag vill kunna söka genom webbläsarens bokmärke.
Mi bonigis mian ŝelon de ReVo, kaj paĝoj nun estas malfermataj en la ĝusta kadro. Antaŭe ili fermiĝis al nova langeto. Kial fari ŝelon por la vortaro? Ĉar per tio oni povas fari ŝlosilvortajn serĉojn per la adreskampo de la retumilo.
Jag frågade mappa om inte vindkraftverk gjorde att vindarna minskar. Enligt henom är minskningen försumbar, i synnerhet i jämförelse med vindarna högre upp i atmosfären, som är mycket starkare.
Jag undrade om inte dessa försumbara skillnader kunde påvera den lokala miljön på något sätt, och hen kunde tänka sig effekter någorlunda liknande de vid ett kalhygge: “vädren bara blåser förbi”. Hen menade att regnväder inte skulle stanna vid platsen, med resultat att nederbörden minskade. Fast inte ens så allvarligt.
Hen poängterade också att det finns andra potentiella effekter på miljön: exempelvis att fåglar träffas av rotorerna.
Sedan frågade jag om hen trodde att det skulle vara möjligt att täcka hela människans globala konsumtion av energi med hjälp av vindkraft. Svaret var teoretiskt ja, men praktiskt nej. Desto positivare var det förstås med förnyelsebar energiproduktion i allmänhet, samt energieffektivare produkter.
Hen slog inte något slag för allmänt minskad konsumtion/produktion, vilket är något jag själv har betraktat som ett krav för minskad fossilenergiproduktion. Jag undrar om energieffektivisering räcker.
Mappa är mycket engagerad och har länge jobbat med miljön på olika sätt, bland annat som aktivist för Greenpeace och kampanjledare inom WWF.
Vad skulle hända om ett politiskt parti skapades i Sverige med principen att för varje omröstning i riksdagen följa majoriteten av en omröstning av samma fråga på nätet?
Jag skriver om frågan, mindre kompakt och lättare att förstå.
Anta att en grupp människor, antagligen vänner av direkt demokrati, skapar ett politiskt parti i Sverige. Partiet har en sajt som innehåller en funktion där partiets medlemmar kan rösta i omröstningar. Partiet får tillräckligt många röster för att komma in i riksdagen. För varje omröstning i riksdagen skapar partiet en omröstning på sin sajt om samma sak, säg två veckor i förväg. Under de två veckorna röstar partiets medlemmar på sajten, och vid omröstningen i riksdagen röstar partiets ledamöter enligt resultatet av omröstningen på sajten.
Hypotesen är att det automatiskt skulle kunna införa direkt demokrati i riksdagen. Frågan är om det är möjligt rent teoretiskt.
Vad tror, tycker och vet ni?
Varför har ingen sagt till mig att Gilberto Gil, en man vars namn jag känner igen sedan tidigare som artist av ett par låtar jag råkat höra, också är en kulturminister som förespråkar fri musik, såsom Creative Commons. Det är ju asballt.
Det här läser jag i en artikel från 2007 i SvD, Brasilien inte bara samba. Där står också att sympatin för kulturfrihet går i samma linje som regeringens (jag lånade förresten en bok om presidenten Lula häromdagen, som jag är jättesugen på att börja läsa) rekommendationer av GNU/Linux framför Windows…
… med regeringskontoren som startpunkt för omdaningen.
Gilberto Gil verkar jätteintressant.
Det är lite läskigt att Brasilien verkar så paradisiskt. Men det är väl bara jag som är fangirl.
Alla bilder jag tog under Fricon var feldaterade med exakt ett år och sexton timmar. Måste varit Edvin som flummade runt i inställningarna eftersom hen lånade kameran precis innan.
Hursomhelst var det lätt att korrigera, med en lösning jag fann snabbt med lite googlande. Efter http://www.sno.phy.queensu.ca/~phil/exiftool/:
exiftool "-AllDates+=1:0:0 16:0:0" cimg4*
(Alla bildfiler hade alltså hamnat i mappen “2008-03”, och där fanns då bara filer på cimg1???.jpg och cimg4???.jpg så det var lätt att skilja dem åt.)