där Arla skriver av sig
där Arla skriver av sig
Det nödvändigaste ur IPA och lite till. Som txt-fil.
m ɱ n ɳ ɲ ŋ ɴ
pb td ʈɖ cɟ kg qɢ ʡ ʔ
ɸβ fv θð sz ʃʒ ʂʐ çʝ xɣ χʁ ħʕ ʜʢ hɦ
ʋ ɹ ɻ j ɰ
ʙ r ʀ
ⱱ ɾ ɽ ɢ̆
ɬɮ
l ɭ ʎ ʟ
ɺ ʎ̯ ʟ̆
ʍwɥɫɕʑɧ iy ɨʉ ɯu
ʘǀǃǂǁ ɓɗʄɠʛ ʼ ɪʏ ʊ
ˈˌːˑ ʰʷˠʲˁ eø ɘɵ ɤo
ə
ɛœ ɜɞ ʌɔ
æ ɐ
aɶ ɑɒ
Istället för att sova: korpusundersökningar.
Inspirerad av mitt eget skrivande i förra bloggposten begav jag mig till det gratisa och elektroniska brittiska webbkorpus som vi använde på övningslektionen om korpuslingvistik, BNCweb, och gjorde en undersökning.
Hypoteser
I talspråk tenderar vi att använda pronomen för att referera till saker och ting. Möjligheten till det är större än i skriftspråk eftersom vi får direkt feedback av lyssnaren i form av motfrågor och kroppspråk (ansiktsuttryck).
Kortvariga händelser får vi sällan anledning att uttrycka i presens (“Han öppnar dörren”). När vi berättar något för något föredrar vi utan tvekan ett dåtidsperspektiv. I skriftligt berättande spelar det däremot mindre roll.
Metod
Uppmätte frekvensen av följande queries, i tal- respektive skriftspråk, i BNC:
_PNP _VVB _NN? _VVB _PNP _VVD _NN? _VVD
PNP står för pronomen, NN? för substantiv, VVB för verb i presens och VVD för verb i preteritum. Frågorna motsvarar formerna: “you go”, “noun goes”, “you went”, “noun went”.
Att korpusen är på engelska, medan hypoteserna är dragna om svenska, tror jag inte påverkar resultatet på grund av språkens likhet plus att hypoteserna nog är ganska generella, kanske universella. Däremot underlättar det för undersökningen i och med engelskans raka ordföljd. Jag har ignorerat ing-former (som ju finns i både presens och preteritum: “is/was going”).
Resultat
Det övre diagrammet svarar på hypotes 1 och det undre på hypotes 2.
Obs! Under undersökningen blandade jag ihop presenskoden och preteritumkoden, så där det står “pres” eller “NU” i diagrammet ska det stå “pret” eller “DÅ” och vice versa. Det gör skillnad främst i det nedre diagrammet (som för övrigt råkade bli upp-och-ner och ganska litet pga oplanering).
Diskussion
Hypotes 1 stöds av resultatet. I talspråk är endast en tiondel av subjekten nominella (substantiv), medan runt en tredjedel av dem är det i skriftspråk.
På grund av mitt sammanblandningsslarv trodde jag först att resultatet tydligt stödde även hypotes 2, men uppenbarligen var det tvärtom. Presens är vanligare än preteritum i talspråk, medan motsatsen gäller i skriftspråk. Jag har inte direkt någon kunskap att förklara detta med. Har ni? Gissningar går lika bra.
I början av lingvistikgrundkursen jag går var det viktigt att banka i oss ovetande studenter att det är talspråk snarare än skriftspråk som huvudsakligen är i fokus i lingvistiken. Det är det talade språket som vi använder mest, det som utvecklas snabbast, det som har många fler användare över jorden än det andra (jag skulle skriva “alla” om det inte var för döva odyl). “Språk” = “talspråk”.
Därför är det lite förvirrande och otillfredställande när vi nu, under grammatikdelkursen, får väldigt skriftspråkliga exempelmeningar när vi pratar om ordklasser och satsdelar. Sådan analys vill en ju kunna utföra på det riktiga språket (talspråk), inte det som de tutat i en är ett tråkigt och oviktigt andrahandskommunikation (skriftspråk). (Akta överdrivna värderingar.) Här är några utdrag ur vårt övningshäfte:
Hunden biter katten.
Hon hade velat önska sig fred på jorden.
Myndigheterna var problemet.
Min väldigt snälla far gillar att fiska.
Kan du tänka dig en vardaglig situation där de här fraserna skulle te sig naturligt?
En av föreläsarna tog visserligen upp detta. Jag minns tyvärr inte vad hen hade för förklaringar till det, men jag minns att hen nämnde en engelsk(språkig) språkvetare som kallade dem “effles” (från “English as a Foreign Language” -> “EFL” -> “effle”). Föreläsaren läste upp ett par autentiska exempel ur läromaterial för engelska som andraspråk, som illustrerar det absurda ännu bättre:
Peter is a boy.
Peter is not a pencil.
Her food is eaten by her.
Jag läste just en bildtext i en högstadieunges bilddagbok, och tänkte att jag skulle ta ut satsdelarna – eller egentligen analysera frasstrukturen. (Jag har inte riktigt greppat skillnaden mellan satsdelar–konstituenter–fraser, speciellt inte när alla verkar ingå i nämnda slags analys.) Ungdomars skrift på ungdomliga communityn blir ju gärna ganska talspråkiga. Förutsatt att jag gjorde rätt var det inte omöjligt, men jag stötte på problem när subjektet hamnade inuti verbfrasen, och när ett måttsattribut bestod av flera ord. I övrigt var det intressant att en sats bestod av NP+VP (typ subjekt och predikat), en bestod av bara NP och en av bara VP:
IGÅR SATTE JAG REKORD I ATT PRATA I TELEFON/MUMBLE (skype-liknande grej)FJORTON OCH EN HALV TIMME………….
Känns bra.
Här har ni! En rykande färsk folkrörelsesång! Here’s the story (lite snårig) (obs såg ni rimmet):
Min UNF-förening Morgonstjärnan påbörjade sitt årsmöte för två veckor sedan, den 7 februari. Jag säger “påbörjade” för att det visade sig att det inte fanns tillräckligt underlag för att behandla någon av ekonomifrågorna, så vi bordlade dem till ett senare tillfälle. Efteråt pratades det lite om att byta namn på föreningen eftersom ingen riktigt vet varför vi heter som vi heter. En person föreslog då att man istället för att byta namn kunde hitta en betydelse hos vårt nuvarande namn.
Det fick mig att tänka efter, och på vägen hem dök två rader sångtext upp i mitt huvud. Men inte mer än så.
Detta “senare tillfälle”, då årsmötet skulle återupptas, var idag. Av någon anledning hade vi i den tillträdande styrelsen lovat att komma med en överraskning efteråt, och detta blev jag påmind om igårkväll då en styrelsekamrat smsade och beklagade sig över att vi överhuvudtaget inte hade kommit fram till någon överraskning. Jag började tänka på textraderna, som jag för övrigt hade skrivit ner i min anteckningsbok. Någon timme senare svarade jag på smset: “Jag sitter och filar på en sång, fånig men relevant. Om den har blivit något att ha när det är dags så kanske jag kan framföra den :)“ Ytterligare fem timmar senare, klockan fyra på natten, svarade jag igen: “Hihi, nu är den färdig. Jag tar med mig en gitarr.“
Tiotalet mötesdeltagare tillika åhörare verkade imponerade och inspirerade! :)
Vers:
A / / E E / / A A / / D D A E A |
Refräng:
D A E F#m D A E A (x2) |
Mollvers: (tex sista)
F#m / / C# C# / / F#m F#m / / Bm Bm F#m C#7 Bm (E) |
En tolvåring är ängslig för sin polare, som har setts vara någorlunda coolare
än när hon spyr på toa och sin tröja. “Måste du alltid bara hålla på och röja?
Du är roligare när du inte dricker så, och jag tror att man kan ha det ganska kul ändå.”
Så de går med i UNF och besöker nästa träff, och även den därnäst.
(Refräng:)
Om vi leder eller leden blott belyser
eller värmer den som ensam går och fryser
har vi uppfyllt det vi ska, och vi gör det väldigt bra
exempelvis idag
När Stockholms unga tröttnar på att droga
och hittar oss och våran kämparlåga
så välkomnar vi dem och stämmer upp ännu en gång
i Morgonstjärnans sång
Krogrundan igår var inget vidare. Av bakfylla och ånger blev hen lidande.
Hen trivs inte direkt med att gå ut så, hen är faktiskt UNF:are sen typ ett år.
Funderar dock på att gå ut igen ikväll – det finns ingenting annat att ha för sig, väl?
Men hen får ett SMS, “Morgonstjärnans sommarfest”, och anmäler sig direkt.
(Refr.)
Festen lockar: flörtar, bra musik och dans, men att supa skulle inte kännas rätt nånstans.
Det är klart att man kan vara där ändå för det, men knappast med en känsla av samhörighet.
“Jag undrar just vad de i min förening gör, och om de kanske har nå‘n lust att komma över?”
Han ringer dem och klart så vill de hänga där, och snart får han dansa. Tänk, vad smart!
(Refr.)
Hon försöker inte höra hur de bråkar, och önskar genom tårvätta lockar
att nästa år ska allt bli lite bättre. Med kudden över huv’et är det lättare.
De skulle se en film ikväll, det lova’ dom, men nu går helgen åt till sprit och svordom
Hon suckar djupt och svär, och drömmer om en värld som fattar hur det är.
(Refr.)
Licens: CC by-nc-sa. Arbeta gärna vidare på texten! Ändra någon rad eller en hel vers om du vill.
Häromveckan hade vi spelkväll i esperantoklubblokalen. Vi spelade Settlers of Catan, där det gäller att samla poäng genom att anlägga byar på strategiskt vis. För mig tog det ett par rundor innan jag “fick grepp” om spelet, och när spelet slutade hade jag antagligen minst poäng.
Hursomhelst gav spelets utformning oss anledning att fråga oss vad “säd” (som i sädesslag) heter på esperanto. (Vi umgås förresten alltså helt och hållet på esperanto.) Vi rådfrågade ordboken och kom fram till ett svar. Det har jag emellertid nu glömt, så jag tänkte reda ut det igen.
Mueli = mala, faruno = mjöl, pano = bröd. Aveno = havre, ordeo = korn, maizo = majs, sekalo = råg, tritiko = vete.
Settlers spelar jag förresten gärna igen :)
Jag insåg att jag inte hade koll på termerna kring dubbelprickarna, så jag skaffade mig det.
Engelska:
trema = umlaut
omljud = umlaut
dieresis = diaeresis
I onsdags var jag snudd på apatisk hela dagen (nåja, jag vill verkligen inte likna det med faktisk apati) men sedan på kvällen gick jag till ett litet planerat evenemang som var roligare än det kanske låter. Det var besök på Romskt Kulturcenter anordnat av esperantoklubben med stöd från ABF.
På centret blev vi välkomnade av Hans Caldaras, en mångsidigt kulturellt verksam person av romskt ursprung. Vi var tio esperantister och två, tja, icke-esperantister. Temat för kvällen var ungefär det som romernas kultur och historia har gemensamt med esperanto. Efter att vi ytligt berättat vad esperanto är för den nyfikna Hans, föreläste han fritt och vi kom med frågor när vi undrade.
Jag fick veta att när romerna, som är ifrån norra Indien, kom till Europa på 1400-talet blev de väl mottagna för deras örtläkekonst. De hade ett ekonomiskt system, parta, mellan sig som innebar att de delade lika på alla inkomster (otroligt intressant, tycker jag som försöker förstå mig på anarkism och politik öht). Detta hotade makten i det medeltida hierarkiska samhället och kyrkan gick i täten för att fördöma romerna som sända av djävulen.
Jag fick också veta att romerna i Finland, under Sveriges makt, inte fick lov att tala sitt språk, så det glömdes bort. Istället uttryckte den gruppen sin tradition genom att utveckla en folkdräkt bestående av svarta kläder, bl.a. stora svarta kjolar.
Och en massa mer, förstås. Det var tre lärorika och mycket trevliga timmar med Hans engagerade berättande och våra gemensamma diskussioner. Det var inspirerande och roligt att flera gånger se hur världen kan ha nytta av det världsomspännande andraspråk som är esperantos idé. Det kulturbevarande i att det skulle räcka att lära sig ett enkelt och kulturellt rättvist andra språk, som man då hade gemensamt med hela världen.
La hieraŭa programero de la loka klubo verŝajne estis interesa. Mi neniam antaŭe vidis tiom multajn homojn en la klubejo. Tiu malgranda ejo plenpleniĝis lastvespere de Stokholmaj esperantanoj kiujn evidente allogis la priskribo jena: “Ĉiutaga vivo en Japanio: Mireille Grosjean de Svislando prelegas.” Du el la venintoj estis por mi novaj vizaĝoj, sed la plejparton mi pli malpli rekonis, kvankam mi ne tute povas rememori ĉies nomojn.
Mi respondecis pri la kafaĵoj. Mi venis ne tre frue sed kelkajn minutojn antaŭ la 18-a, kiu estas nia ordinara tempopunkto komenca. Jam tiam estis plenaj la du ĉambroj de la ejo, kaj verŝajne estis mankinta multe al la partoprenantoj kafumaĵoj. Do mi tuj iris en la kuirejeton kaj preparis panon kaj pomojn. Post alsipreno de manĝaĵoj kaj trinkaĵoj, sidiĝis ni por aŭskulti Mirejon rakontontan.
Kaj ja estis interese. Dankon, Mirejo.
Ni som talar svenska kan ju få gissa vad det handlar om. Det blir väl roligt.
Så här skrev jag i ett feedbackmeddelande till Twitter, angående deras vändning till reklamstöd:
Hello!I have been using Twitter for a couple of months and found the site and service very pleasurable. Among its strong sides are, according to my values, simplicity, technical openness and the abstain from economic interests. I am sad to find two of these soon partly or entirely false, as a consequence of your newly taken positive view on advertising.
Most noticeably, the simple and very attracting look of the site will drastically change if visual or written ads appear on its pages. So will also the now creditably high readability. And these are just the superficial aspects of the general idea of a reduced simplicity.
Secondly I find it sad that the service now seemingly has to take to financial support. I understand, of course, that supplying the service must involve economical expenses. But I have been using it always hoping that it could stay on its own feet, without economical support that would have to affect its users. (In fact, from curiosity, I would much like to know how much it costs you and how you managed to keep it alive without support from ads for such a long time.) Finally I cannot see the recourse to ad support without believing in a underlying interest in profit, upon which I regard even more disappointedly.
My reaction to this discharges into the personal resolution to stop using the service the day upon which I see an ad on the site. I thank you for the service as it has been until now, and I expect my comment to be read and aggregated with, hopefully, other displeased responses.
Arild, twat
(Om ni har språkmässiga synpunkter på texten så tar jag gärna emot dem i självutbildningssyfte. Jag känner mig inte jättesäker varken på att skriva eller i engelska överhuvudtaget.)
Jag läser nu att Twitter har ändrat sitt användaravtal. Det känns bra att de erkänner twittringarna åt användarens ägo. Jag reagerar däremot negativt mot att de öppnar upp för reklam. En av anledningarna till att jag gillar Twitter är dess luftlätta komposition, vartill definitivt bidrar avsaknaden av reklam, som ju bland annat i allra högsta grad är onödigt innehåll ur användarens synpunkt. Dessutom – kanske framför allt – är jag ju allmänt mycket emot reklam.
Jag förstår att de som driver Twitter i nuläget inte får någonting tillbaka, i ekonomiska termer, från deras tjänst. Men det har också varit en annan av drivkrafterna till mitt användande av densamma. Att det inte har varit en ekonomisk verksamhet. Nu blir det det, och jag bestämmer mig genast för att den dagen jag ser reklam från Twitter är den dagen som jag slutar använda det.
I helgen var jag på Apelsinträffen, en årlig esperantoträff utanför Härnösand som anordnas av Sveriges esperantisters ungdomsförbund (SEJU) ihop med Härnösands esperantoklubb (Härnösand är nog för övrigt Sveriges esperantisttätaste stad). Det här året var tredje gången; jag var med även förra. Det var fler deltagare än senast – vi var ungefär 25 ungdomar från 8 länder.
Träffen kändes ännu lite fullkomligare än förra årets, och jag går på lycka säkert ett bra tag till. De här träffarna är en av de bästa saker jag har gjort i mitt liv.
Eftersom jag hade en lektion klockan ett som jag måste gå på, kunde jag inte följa med de andra “Stocksala”-borna (Stockholm × Uppsala) i den hyrda minibussen som avgick ¤10. Istället köpte jag på torsdagen en Sista minuten-biljett hos SJ. Efter min lektion gick jag till Centralen, köpte äcklig Burger King-mat och gick på tåget mot Härnösand.
Väl i Härnösand kom tre “gamla” vänner i minibussen och hämtade mig. (Som Einar uttryckte sig så var träffen full av gamla och nya vänner, snarare än människor en kände och människor en inte kände.) På den mörka och guppiga vägen till scoutgården där träffen redan kommit igång diskuterades bland annat knepiga ordstammar.
När vi kom fram stod huset nästan helt tomt och vi insåg att resten hade tagit plats i bastun. Så gjorde även vi, och jag kan väl säga att en nattmörk bastu inte är det bästa stället att hälsa på folk. “Ja, jag vet ju inte hur du ser ut så vi får nog hälsa igen imorgon.” Annars var det otroligt skönt, vattnet var varmare än förra året så det var inte bara plågsamt att doppa sig. Bastun var liten och överfull den mesta tiden, men med vårt stora kollektiva hjärterum var det inga problem.
Efter en god frukost gick vi ut för att göra lite morgongymnastik, bland annat korelativa gimnastiko, ett enkelt ihopsläng av rörelsemönster enligt en av esperantos smått logiska sidor (den korrelativa tabellen). När vi hade tröttnat på det så pratade vi esperantiska och icke-esperantiska tungvrickare. Saŝa serĉas saĝan ŝercon. Stelo hade ett par galna kinesiska, bland annat en långvarig upprepning av ljudet “shöö”, fast med olika tonlägen.
På detta följde en improviserad föreläsning om Orange revolutionen i Ukraina, av Saŝa som därifrån är, och sedan gick vi ut igen för att spela homfutbalo, människofotboll, en springlek lik flaggleken eller kull. Medan umgänget fortsatte utomhus tog sedan jag och Stelo tag i matlagningen, efter instruktioner av Karin. Under lunchätandet pratade jag med Olesia vars syskon gick på samma gymnasium som jag. Jag insåg att syskonet var esperantist först för ett par månader sedan, när hen dök upp på en Nerdio-träff. Det var en rolig tillfällighet och det var lika roligt att prata med Olesia.
Efter lunchen var det dags för kanotutflykt! Medan några stannade för att nörda sig (enligt traditionen var det trots allt datum för den månatliga Nerdia renkontiĝo som vi brukar ha här i Stockholm) gick de flesta ner till stranden för att greppa varsin paddel. Jag och Tomio var bäst och starkast och snyggast, och hade således tillfället att med vår kanot välja destination. Vi paddlade helt enkelt till närmaste ö. När alla hade kommit fram klättrade vi i ett träd och satt ett tag på klippan och pratade och sjöng svenska (!) sånger.
När vi kom tillbaka till huset påbörjades en diskussion kring SEJU. Förbundet har nyligen lyckats blåsa liv i lite aktiviteter, främst denna årliga träff och de nämnda nördträffarna. Jag vill nämna här att jag tycker att det är jättekul och spännande att jag deltar i rörelsen nu när den faktiskt visar en svagt stigande livlighet.
Till middag åts en strålande matig paj, och efter det fick vi höra ljuv poesi av Sara. (Det tycker jag verkligen var skitbra uppläst, och min favorit av dikterna var Haǔto. Bara så ni vet.) Efter ytterligare lite paj, mer efterrättig den här gången, var det konsertdags på övervåningen. I en vardagsrumsstor sal spelade först La Perdita Generacio dansvänliga “hittar”. Det slår mig nu att så skulle en faktiskt kunna kalla dem. Efter en liten paus med ommöblering spelade Inicialoj D.C., artistnamn för en fransk kotte vars namn jag nu glömt. Inte lika dansande men otroligt mysigt. Kvällen mynnade ut i allmänt mysande, i icke sexuell mening, på det madrassklädda golvet och i spelrummet (det spelades Bucky och Druid). Och ytterligare bastubad för några.
På morgonen väcktes jag av Einar, med vem jag förberedde frukosten. Efter ätandet av densamma (frukosten, inte Einar) hittade vi en frisbee som vi båda och tre till gick ut och lekte med. Efter det tog jag en promenad med fem andra. Vi tog med en flöjt och en fiol, och mötte både grodor och kossor. Vi kom tillbaka lagom tills det var dags att packa och så småningom åka hem.
(Alla bilderna har tagits med Jankos kamera.)
Idag var jag på första dagen av det nattöppna animekonventet Unkon. Det känns som att det efter de år som det i landet har hållits flera japankonvent per år, har blivit svårt för generella sådana att komma med något nytt varje gång, och att de därför går in på djupet och nischar sig: Unkon, som beskrivs som Sveriges dåligaste konvent, riktar in sig på, och hyllar, dålig kultur med sin rot i Japan.
Upplägget lät strålande när jag fick höra talas om det i våras – och det är det också, verkligen! – men jag har idag inte haft det så kul som en kunde hoppas.
Det känns som att jag har vuxit ifrån konvent. Och när jag säger så menar jag inte att jag likt en pokemon har avancerat ifrån konventarstadiet, till något bättre. Det känns mer som att jag har “vuxit” åt sidan, eller något annat obestämt håll. Jag beundrar faktiskt konventare, och praktiskt taget allt jag njöt av under den tiden jag ändå tillbringade på Unkon var hur härliga många av de andra närvarande var.
Den typiska konventaren svävar omkring genom lokalerna i stökiga kläder och gosedjur om halsen och berömmer gapigt varandras stil och smak. Eller häckar i tevespelsrummet och pwnar varandra, med pauser för att byta ut spontankramar med främmande konventsyskon och skryta om sina allra onödigaste kunskaper inom animekulturen. Vissa konventare skulle nog säga att de “kan vara sig själva” under konvent (klyschor är klyschor för att de är värda att upprepas), medans jag inte kan låta bli att fundera på om det för många av dem går ut på att göra sig till, till en extrem nivå. Utan att veta om det är en Bra eller Dålig Sak.
För mig själv var mina första konvent nog en outsinlig källa till information för mitt då färska intresse för animekulturen. Jag förstod nog egentligen inte varför en skulle träffas IRL i en lokal för att behandla sitt intresse för något som gick ut på att begrava näsan i en seriebok eller en teveskärm, men det kom att bli användbara lektioner i socialisering. Alltmedan intresset svalnade var det mer för umgänget som jag fortsatte att åka till konvent, jag har dock alltid mest umgåtts med dem jag träffat på animecommunityt Gaia Online, och bara i någon mån med nya personer. Numera är intresset för anime nästan dött, och jag känner inte något lika stort umgängesbehov att mätta – åtminstone inte i konventsformer.
Jag vill förresten alltså betona att Unkon är ett jättebra konvent (eller dåligt, som en förstås bör säga i äkta Unkon-anda), och att min besvikelse helt beror på mig själv. Jag önskar inte annat än att jag fortfarande imponerades och intresserades mycket av den stormande och färgglada japanska animekulturen.
Nu sitter Mikusagi, Pluva och jag här i mitt vardagsrum och funderar över vad, exakt, uttrycket fix idé betyder och var det kommer ifrån. Det kanske är självklart för dig, men jag har faktiskt aldrig fattat uttrycket. Jag trodde att det var en idé som en fått ur ingenting.
Men just nu är jag helt övertygad om Mikus teori, att fix är en förkortning av fixerad, det vill säga idén sitter kvar i hjärnan även om den kanske är oresonlig eller överbevisas.
Däremot tycker Miku att det ska skrivas ihop, men det kan jag inte förstå. Det är nog bara en fix idé.
Yatta! Varenda program verkar vara surt på mig idag, förutom Stepmania som, efter en uppdatering till 3.9-r1 (i Gentoos Portage) först säger samma sak som alltid:
$ stepmania ////////////////////////////////////////////////////// Exception: Couldn’t find ‘Songs’ ////////////////////////////////////////////////////// Error: Couldn’t find ‘Songs’
Men jag googlar, hittar någon tråd på franska, översätter med Google och testar:
$ /usr/share/games/stepmania/stepmania
… istället för:
$ stepmania
(Det här sista kan jag i och för sig tänka mig beror på att jag även har försökt installera direkt från källkoden, utanför Portage, och att kanske binären i $PATH är därifrån. Hur tar man förresten egentligen bort program installerade direkt från källkod?)
Under pizzaätandet på lördagens Nerdia Renkontiĝo (“nördträff”) infann sig en liten diskussion om vad USB-minnen borde kallas. Inspirerad av denna kollade jag just upp skillnaden mellan olika ord för “spara”:
Alla definitioner har hämtats ifrån Reta Vortaro.
Vilket tycker ni passar bäst för det som en har ett USB-minne till?