där Arla skriver av sig
där Arla skriver av sig
Istället för att sova: korpusundersökningar.
Inspirerad av mitt eget skrivande i förra bloggposten begav jag mig till det gratisa och elektroniska brittiska webbkorpus som vi använde på övningslektionen om korpuslingvistik, BNCweb, och gjorde en undersökning.
Hypoteser
I talspråk tenderar vi att använda pronomen för att referera till saker och ting. Möjligheten till det är större än i skriftspråk eftersom vi får direkt feedback av lyssnaren i form av motfrågor och kroppspråk (ansiktsuttryck).
Kortvariga händelser får vi sällan anledning att uttrycka i presens (“Han öppnar dörren”). När vi berättar något för något föredrar vi utan tvekan ett dåtidsperspektiv. I skriftligt berättande spelar det däremot mindre roll.
Metod
Uppmätte frekvensen av följande queries, i tal- respektive skriftspråk, i BNC:
_PNP _VVB _NN? _VVB _PNP _VVD _NN? _VVD
PNP står för pronomen, NN? för substantiv, VVB för verb i presens och VVD för verb i preteritum. Frågorna motsvarar formerna: “you go”, “noun goes”, “you went”, “noun went”.
Att korpusen är på engelska, medan hypoteserna är dragna om svenska, tror jag inte påverkar resultatet på grund av språkens likhet plus att hypoteserna nog är ganska generella, kanske universella. Däremot underlättar det för undersökningen i och med engelskans raka ordföljd. Jag har ignorerat ing-former (som ju finns i både presens och preteritum: “is/was going”).
Resultat
Det övre diagrammet svarar på hypotes 1 och det undre på hypotes 2.
Obs! Under undersökningen blandade jag ihop presenskoden och preteritumkoden, så där det står “pres” eller “NU” i diagrammet ska det stå “pret” eller “DÅ” och vice versa. Det gör skillnad främst i det nedre diagrammet (som för övrigt råkade bli upp-och-ner och ganska litet pga oplanering).
Diskussion
Hypotes 1 stöds av resultatet. I talspråk är endast en tiondel av subjekten nominella (substantiv), medan runt en tredjedel av dem är det i skriftspråk.
På grund av mitt sammanblandningsslarv trodde jag först att resultatet tydligt stödde även hypotes 2, men uppenbarligen var det tvärtom. Presens är vanligare än preteritum i talspråk, medan motsatsen gäller i skriftspråk. Jag har inte direkt någon kunskap att förklara detta med. Har ni? Gissningar går lika bra.
Det spanska hovet var så fullt av inavel. Många föddes döva och de fick inte ärva ämbeten, för de kunde då inte höra Guds ord.
Enligt föreläsaren i torsdags var det så teckenspråksvetenskapen kom till. Roligt.
Såhär kan det se ut om en skriver mitt uttal av “Hornstull” fonetiskt, med så hög noggrannhet en kan:
Jag borde lägga till betoningsmarkörer också, men jag fattar inte betoningen i svenska.
En av mina världsherraväldesplaner är att komma fram till en tangentbordslayout som jag trivs med, förmodligen baserad på Dvorak. Än så länge har jag åtminstone kommit fram till ordningen av tre specialtecken-tangenter som passar mina behov och som jag är lite stolt över. I de två första är alla diakritiska tecken och därmed “döda” (de kombineras med efterföljande bokstav) och i tredje är ingen det.
| ` | ¨ |
| ´ | ~ |
Accenterna används i diverse språk som jag använder. Akut i spanska och mycket annat, grav t.ex. i franska uttrycken “à la” och “déjà vu”. Tilde i spanskan och trema i t.ex. tyska.
| ˘ | ¯ |
| ^ | ˇ |
Cirkumflex främst i esperanto men också i bl.a. portugisiska. Brevis i esperanto. Hake om jag skulle få för mig att använda eller härma slaviska språk och streck i rōmaji.
| ” | ° |
| ’ | * |
Apostrofen främst i engelska och programmering. Citattecken är universellt, liksom asterisk och gradtecken.
Jag saknar förstås några diakritiska tecken. Cedilj (¸), till exempel, kan vara bra att ha. Men det löser sig, jag lär trycka in den någonstans under det att jag fortsätter planera layouten.
Det här är spårlistan på en blandcd jag gav min storasyster Lina i somras, som tackpresent för att jag och Pluva fick bo hos henom medans vi var i Berlin.
Omslaget gjorde jag av en standardmjölkkartong. Jag tejpade över “Mjölk” och skrev “Musik”, och samma sak med “3,5%” så att det blev “100% fett”.
Idag blev det fisk.
Sätt ugnen på fullt. Koka potatis.
Blanda halv citron, lika mycket olivolja, salt och vitpeppar och häll över en kvarts laxfile. Låt stå.
Blanda en burk krämfräsch, rom, massa hackad dill, en hackad charlottenlök, hackade kräftstjärtar/räkor, en tsk dijonsenap, salt.
Ös marinaden över fisken igen, häll bort den och ställ in i ugnen. Ställ in på grilläge. Låt vara inne i 20 min, men om den ser ut att börja bli klar före det så sänk värmen och ställ om till över- och undervärme.
Diskuterar MSN kontra GTalk/XMPP med Miku. Redigerad chatthistorik nedan:
Arla@J: Är det kul att använda fria chattprotokoll och -program?
Mikusagi: Är det här fritt?
Mikusagi: Från vad?
Arla@J: från proprietäritet.
Mikusagi: Okej.
Mikusagi: Sådant är ju inte kul asså.
Arla@J: Nä eller hur :P
Mikusagi: Proprietärt, det var det min farfar dog av.
Mikusagi: Var så himla begränsad av proprietärtatet
Mikusagi: så hen fick ryggskott
Arla@J: och dog av ryggskott? xD
Arla@J: Träffade skottet i hjärtat eller?
Mikusagi: Jaa xD
Mikusagi, alltså.
Hej. Mikusagi tyckte att jag skulle skriva om dagens manifestation, som jag blev inblandad i.
*skriver och suddar, skriver och suddar*
Men det orkar jag inte. God natt!
Det är helt sjukt att jag har tankat på min mobil fyra gånger på femton dagar, totalt 525 kronor. Jag brukade average:a en hundrakronorstankning per månad! Vad i helskotta gör jag av alla pengar???
Mandy Juno, Cykelpiraten, skriver många vackra saker. Idag, som ofta, skriver hen om pepparkaksformarna vi pressas igenom under uppväxten. Och det är bra.
Varför ska staka barn bli snälla, lydiga och underordnade? Varför fick jag beröm och leende när jag satt still och var tyst?
Varför har vi en fyraprocentsspärr?
Och varför får en inte rösta på flera alternativ?
Jag fattar inte hur lobbying kan vara accepterat inom politiken. Grupper med mycket pengar planerar möten och middagar i syfte att övertala makthavare till deras (gruppernas – lobbyorganisationernas) fördel. Jag kan inte riktigt se hur det inte är sjukt odemokratiskt.
Jag måste låna en bok om lobbying, så att jag fattar varför det finns.
Fredrik twittrade en länk till en sida med utdrag ur reseparlörer. Mina favoriter är:
Vid t-banespärrarna i Skanstull kom jag på att jag bara hade två celler kvar på stämpelremsan, och att det inte skulle räcka hem. Plånboken låg i ryggsäcken och istället för att stanna och plocka ut den för att köpa en ny remsa direkt i spärrkiosken, stämplade jag de två och tänkte att jag köper en i Slussen istället, vilket jag senare skulle ångra.
Jag är nämligen lite glömsk av mig och tänkte inte på det igen förrän jag var i Slussen, och redan på väg in i bussen, och det alltså var för sent för att köpa en ny remsa. Om jag hade haft mer pengar på mobilen kunde jag enkelt ha köpt en sms-biljett, men nu räckte det inte. Jag kunde förstås ha gått tillbaka och köpt en vid spärrarna och tagit nästa buss, men det kändes onödigt. Dessutom skulle den här bussen komma till Orminge precis i tid så att jag kunde få skjuts hem av mappa, som ändå var där. Förmodligen skulle inte bussföraren bry sig om den saknade stämpeln, tänkte jag, för det brukar de inte göra.
Den här gjorde förstås det.
Det räcker inte, sade hen.
Men jag ska till Henriksdal, sade jag. Den busslinjen stannade bara vid två hållplatser innan zongränsen, och Henriksdal var en av dem.
Ja, då räcker det ju, sade hen och släppte förbi mig. Nu gällde det förstås bara att hen inte skulle tänka mer på det, och glömma bort att jag hade sagt var jag skulle gå av. Eller åtminstone att någon annan skulle av eller på där, så kanske det skulle gå bra ändå. Jag valde en plats i bussens “dragspel”, de är lägre och helt ingömda bakom de framförvarande.
När bussen närmade sig Henriksdal hoppades jag intensivt att någon skulle plinga, alternativt att bussen skulle susa förbi hållplatsen. När föraren hade utropat hållplatsnamnet två gånger utöver den datorstyrda rösten, insåg jag att det nog var kokt. Fortfarande hade ingen tryckt på stoppknappen när bussen stannade in vid hållplatsen och öppnade båda utgångsdörrarna. Jag reste mig upp, och på väg fram mot mittendörren såg jag hur föraren var halvvägs ut ur sitt bås. Jag log mot henom och gjorde tummen upp…
I hållplatskuren fanns en biljettautomat, och jag hoppades att jag skulle ha tillräckligt med pengar. Automaten tog dock inte emot sedlar, och jag saknade fyra kronor i mynt.
Då hade jag bara en chans kvar. Som himla tur var hade jag både datorn, ett 3G-modem och bankkorten med mig, så jag satte mig och tankade på kontantkortet i all hast (jag ville inte låta mappa vänta i Orminge). En sms-biljett och tre minuter senare satt jag slutligen på en buss med giltig biljett.
